nibelius

Det har varit en så perfekt dag, helt underbar! Jag steg upp tidigt och började skyffla trädgårdsgångar... plötsligt drar jag mig till minnes utsagan om stenläggningen. Det har sagts mig att en gång fanns det finns en stenläggning utanför huset. Den lades dit under femtiotalet då man sprängde för källaren och en hel mängd granit "blev över"...

Jag satte spaden i jorden på norrsidan av huset, -"klonk". Så vi samlades hela familjen, i dag var vi sex personer så det var stundtals rätt tumultartat, och började skyffla undan jord och framförallt grässvål... titta vad vi hittade!



Där var den! Och, mina vänner, den fortsätter runt huset ända till källartrappan... snyggt va!
Hönsen flockades och var intresserade, tuppen granskade arbetet med engagemang, och mycket riktigt, en hel del mask kom i dagen.

Sedan tog vi med oss hundarna och gick ner till sjön och åt vår lunch där, min kropp som inte riktigt vill vara med om för mycket grävande, ville inte alls vara med längre så jag lade mig raklång i ljungen och ojade mig. Då dukade de upp maten på mig. - Tala om att tillvarata det som stunden bjuder... Reuben ville tillvarata korven.



Här är jag dukat bord. Jinda serverar direkt från mina knän... Alltid kan man vara till någon nytta!

Ramses var mycket brydd. Sjöar verkar så fascinerande på hundar, Reuben kan sitta mycket länge och bara titta på vattnet, men ser på hela hans lilla gestalt hur han tänker, men vad han tänker, det vet bara Reuben.



Här funderar Ramses över Höksjöns mysterier.

Sen gick vi hem. Jag tror inte jag ska gräva mer i dag och nu står resan till Kalmar för dörren, men jag kommer utan tvekan att längta hem.



Reuben vilar tassarna efter en händelserik dag då hönsen flera gånger kommit in i trädgården.

Matpriserna stiger rejält... I medierna talas det om en global kris. Om man ser i backspegeln så är det inte så märkligt, det finns politiska beslut som många har protesterat mot och som definitivt har bäddat för olyckor.

För några år sedan byggde Arla en ny mjölpulverfabrik i Vimmerby. Den uppfördes för att hjälpa till med att omvandla "mjölkberget" till säljbart pulver.
I dag, tre år senare, finns inget mjölkberg kvar. Till råga på allt byggdes fabriken på Vimmerbys kanske finaste åkermark.
Så, man bygger en fabrik på produktiv mark för att råda brist på ett högst tillfälligt överskott och i dag då livsmedelskrisen är ett faktum kan inte marken sättas i produktion igen. -Där står en inproduktiv fabrik.
Att mjölkpulvret sedan rycker undan marken under fötterna på lantbrukare i tredje värden är bara en tragisk bieffekt. Utan lönsamhet viker även deras produktionsmöjligheter... och, hur blir det nu då priserna på mejeriprodukter stiger?
Med den inhemska produktionen utkonkurrerad?
Och vi odlar spannmål till bränsle?
Vi planterar igen åkermark med skog?

Det finns vissa grundläggande regler för mänskligheten En av dem är att befolkningen måste få måste producera mat till sig själva och sin familj. De måste få lov att sälja överskottet, helst lokalt. Om inte politiker klarar av att fatta de enkla sambanden ser det inte ljust ut för framtiden.
På Vimmerbys kanske bästa åkermark produceras ingen mat, -där står en fabrik.
-Smaklig måltid.

Jag har drabbats av ullöss. Ett helt fönster med orkideer är precis nerlusade så jag begav mig till trädgårdshandeln för att köpa ammunition inför bataljen mot ullusen.

Först avåts den tradionella damlunchen, en gång i månaden sisådär träffas vi flickor på Björkbacken och äter oss halvt fördärvade under skratt och glam. -Det hörs var i lokalen kulturkoftorna befinner sig... milt sagt.
Det är väldigt trevligt och inget man vill missa.
Efter att detta viktiga värv var avklarat så trädde jag, välfylld, in på blomsterhandeln. Här finns ett stort urval av viktiga och vackra växter och grodor i betong så det tog rätt lång tid innan jag hittade hyllan med gifter och där fanns, glädjande nog, ett gift som var särskilt avsett för strider mot ullöss. Det var ett dyrt gift, över etthundra kronor. Man bör kanske också borde byta jorden... den kommer ju att bli full av ullössens döda kroppar och annat orenligt och orkideer är ju mycket märkvärdiga och herrgårdsaktiga av sig till skillnad mot pelargonerna som är rejäla bondhustrur och inte tycker illa vara i något förekommande fall.
Jag hittade påsen med orkideejord och den var också mycket speciell och märkvärdig och helt i avseende av priset, femtiotvå kronor! För en LITEN påse!
Men, som sagt var, märkvärdig.... speciell... utsökt exklusiv.



Riktigt speciellt blev det då jag efter hemkomsten öppnade påsen för att börja saneringen, vet ni vad den innehöll?
-Krossade kokosnötskal!
Till ett kilopris av minst hundra kronor...

Känn dig blåst Nibelius. Och sedan kan säkert Hasselfors mena att "det är just det som orkideer vill ha!"
Men, käre värld! Det priset är det INTE värt!

Jag avskyr sånt ... nu är det säkrast att orkideerna frodas rejält, annars åker både de och kokosnötterna ut.

Synd att jag inte har någon bra kamera på min mobil, då hade jag kunnat ta många vackra bilder idag. Clara och Petra tränade distansritt med Lala och Priezma på vindlande mosstäckta skogsvägar.

Jag, Reuben och Ann följde med med bilen och tränade på att vara hinknissar. Att hinka ett distansekipage är en konst, svår att lära. Jag kan ge er en kort introduktion...

Ann är hästmassör och vi började eftermiddagen med att jag först tränade lilla Abyat, hon är väldigt rädd om bakdelen och det ger vid handen att hon känner att den måste skyddas. Vilket i sin tur gör att vi löper risk att bli sparkade... då måste man träna. Hon har varit så rädd för hovslagaren att hon har behövt lugnande medel för att stå ut med verkning och det är inte långsiktigt hållbart. Så vi tränar och efter det, när hon är lugn och avslappnad så masserar Ann henne.

Abyat stod och nickade till i solen, synbarligen nöjd med behandlingen. Solen sken och hundarna låg utslagna på gruset utanför stallet.

Sedan gav vi oss av. Lala var mycket munter, Priezma var lite stel efter en helkroppsbehandling för ett par dagar sedan, men ekipagen lämnade stallplanen i god ordning iväg ut mot soldränkta skogsvägar...

Att hinka innebär att man servar ett ekipage längs banan och i veterinärgrinden. Man har överenskomna platser längs banan där hästen erbjuds vatten och ryttaren får relevant information, dryck eller godsaker efter önskemål.
Svårigheterna i detta är:
1 Att hitta mötesplatsen, och om man gör det
2 Att hinna dit i tid.
3 Att inte tappa bort ryttaren helt och hållet
Ryttaren som i skarpt läge kan vara lite engagerad kan då också tappa humöret och bli hätsk, då måste man vara tålmodig. För en mamma som hinkar gäller det att inte lägga sig i alltför mycket, -då kan man få en vattenflaska i huvudet.

Lala har ju tävlat förr, hon visste precis vad som gällde och den hästen älskar att arbeta. Priezma var lite däven och blev faktiskt chockad av att få en flaska vatten slagen över sig vid första mötesplatsen. Hon blev svart i ögonen och dansade irriterat omkring. - Det hade hon inte förtjänat, menade hon.
Men det är i vällovligt syfte, det gäller att hjälpa hästen med avkylning av kroppen och detta åstadkoms med kallt vatten över hals och bogar.

Den här filmen är bland det mest rörande jag har sett, passa på och gråt ut!

Andrew Johnston

Man kan inte påstå att Nibelius skulle vara någon vidare ornitolog, hon kan med lock och pock förmås känna igen en trana eller kanske en svan, svala eller gås men sedan kommer en talrik massa av sångare, siskor och ortolaner (?) som utgör resonansbotten i naturen och en oöverskådlig skock fyllande buskage, trädkronor, taknock och grenverk.

Jag och Reuben satt i en rabatt i förrgår. Jag hade hittat en helt ny rabatt, överväxt sedan många år men fortfarande befolkad av några förvedade växter som fick räddas ut ur en kompakt rotfilt av kvickrot och brännässlor. Ibland kom hönsen för att undersöka utgrävningen men då kom Reuben omständigt på tassarna och sjasade bort hela syföreningen under deras upphetsade flaxande och upprörda skrin.
Reuben tycker inte det är snyggt när hönsen är inom trädgårdsgrindarna, -de skall ut anser han.
Hönsen anser att han är en drummel.

Då när jag sitter där och krafsar kommer det en liten fågel och slår sig ner intill mig. Nästan helt orädd följer han med mig när jag vandrar efter redskap och bär bort ogräs och följer med intresse mitt krafsande bland ogräsrötterna. Ibland böjer han sig ner och kniper någon liten munsbit., Han tillhörde den där sorten som är liten och nätt, bollformig men ändå slank. -Fragil. Gröngrå över ryggen och med ett guldfärgat bröst. Men det mest iögonfallande var hans lilla ansikte, för han hade stora, svarta mycket sorgsna ögon som vid åtskilliga tillfällen mötte min blick.
(Leif säger att detta speglar mig själv, men jag säger att det vill jag då rakt inte tro. - Jag är vare sig fragil eller gröngrå så vitt jag kan se. -Kanske lite bollformig. )
Han är fortfarande kvar i vår trädgård, det verkar som om han bygger och bor i syrensnåret som döljer den gamla ruinen längst ner i trädgården. Och nu undrar jag... Vad är han? Är han en sångare kanske? En siska? Jag har sökt i flera databaser men an inte finna min vän med de sorgsna ögonen någonstans så nu vänder jag mig till er...
Vem är han?

Följ länken, se filmen... reflektera >>.

Jag lägger ut lite bilder från Hansehult den dag då vi eldade ris, lyssnade till lärkan och såg blåsippor... - nej, jag är INTE bitter... bara irriterad.



Se den leriga grusvägen... där i diket till vänster porlar det friskt när vattnet söker sig genom trumman och ut i bäcken på sin vindlande väg mot Hansehultsjön. Det doftar av multnande blad, fuktig jord... och hästgödsel.



Samma väg i andra riktningen... där står visst Pansar och drömmer, han luktar häst.



Några av stona i lerig hage, det är Wischy som står närmast kameran och ser förvånad ut. Hon visste inte att det skulle bli fotografering och har inte fixat sig till sig i håret. Ser ni det där gröna utanför stängslet, det är GRÄS. Det är grönt. Ser ni att de har sorterat sig efter färg? Varannan brun, varannan (tja) vit.



Här ser man Ramses huvud framför en del av del av den gamla fruktträdgården. Wischy har nickat till i bakgrunden. Det finns en mycket, mycket tidig ansats till grönska och lite illamående hos en hund. Knappt skönjbar, men den fanns där. Jag gillar inte snö.
Jag undrar om det fanns ett samband mellan alla hundkräkningar och småblessyrer som man läser om i olika bloggar och våren. - Allt kul man kan äta, - allt skoj man kan göra. Det kanske har ett pris.
Idag har Ramses fått fasta hela kvällen, i morgon skall han som vetrinären uttryckte det "startas om".
Det låter verkligen fantasieggande, vi hoppas han mår lite bättre då.

Nu har min bjälklagsfobi tagits under akademiskt övervägande vid Växjö universitet. Utlåtandet finns att beskåda här:
Lugnande ord

Men, emedan jag har lagt så mycket, tid kraft och pengar på att skrämma upp mig själv så tänker jag stå fast:
-Jag har fortfarande bjälklagsfobi.

Ja, där fick jag för mina glada utrop härom dagen. Nu är den spårlöst försvunnen under flera decimeter snö. Vi får hoppas och tro att den håller ut där under...

Ramses är som min handväska, fast tvärtom... Större på utsidan än på insidan. Uj, det blev något komplicerat, men saken är den:
I dag har vi röjt ris i en hingsthage, röjt och eldat i solens sken, en härlig dag, fylld av fågelkvitter, blåsippor och stickande rök i näsa och mun.

Men i hagen ligger ett fallet träd, en bjässe till apel som till sist inte stod emot stormar, rötor och alla andra vedermödor som möter en apel på livets stig. Den ville vi elda. Den var för stor och gick inte att rubba i all sin ruttenhet så sonen fick tillkallas och motorsågen fick göra vårpremiär.
Det var ingen som särskilt observerade jättehunden Ramses, utom kanske Leif som fick en rejäl knuff då bamsen försökte gömma sig bakom honom.
Sen gick vi in och satte söndagssteken i ugnen. Ramses följde inte med. -Vi tänkte inte särskilt på det.
Då gav det sig plötsligt till känna, - ett avgrundsvrål från trädgården. Ramses stod mellan grindstolparna skriande som en avgrundsande och darrande i hela sin omfattande lekamen. In vågade han inte gå, kvar vågade han inte stanna.

Clara fick tillbringa en god stund i trädgården, vyssjande och pysslande innan jätten kunde släpas in i köket på stela ben och med vilt stirrande blick och ymnigt dreglande mun. Några slamsor av lammsteken bättrede dock situationen och efterhand återfick han normal andning och puls. Arma hund! Det hade vi nog inte kunnat förställa oss, inte visste vi att han skulle bli så rädd för motorsågen. - Han som är så stor!

Reuben tyckte det var patetiskt.

Se så välgjort hantverk Sigges matte utför. -Det är ett välkänt gammalt småländskt ordstäv som hon har valt som motiv till denna anslående vackra tavla!!



Ja, jag säger så det, vissa har talanger! - Tjusigt!

- Varför har plötsligt män från alla möjliga nationer börjat dansa i bara kalsongerna med ett Monstrerablad fastsytt mitt fram? - Har det det den globala uppvärmingen att göra?

http://www.youtube.com/watch?v=rW6M8D41ZWU

Den som är upptagen med sin blogg kan inte förväntas städa toaletter... - gammalt småländskt ordstäv.

Det pågår saker här... underliga saker.
Två gånger har stängslet till stohagen inte bara rivits ner utan närapå förintats... i alla fall på en sträcka av tre, fyra stolp. Det verkar som om en stor, massiv kropp (nej, jag sover då)  i hög hastighet har forcerat stängslet.
Stolpar och tråd dras IN i hagen... hm.

Nu är stona, tack och lov, både lata och lugna så de går bara upp och ställer sig på kyrkgärdet och äter fjolårsgräs, men trots allt, det är inte bra.

En anka är försvunnen. Den försvann mitt på dagen i måndags. -Mystiskt...

Vill ni, kära lvänner vara så vänliga att ge er syn på saken, vad är det som händer här?
-Jag har min teori, men den väntar jag med...